Sommar

Tjugo grader ute och en strålande sol. Jag sitter på altanen och blickar ut över buskar och blommor; Jasmin, Hassel, Syrén, Hortensia. Juni månad är ett vackert lager av förhoppningar, men innebär också krav på att under den kommande semestern leverera upplevelser, vila och gemenskap. Jag älskar sommaren, men är också ängslig inför den. Mina rutiner ruckas på och även om det är underbart att få tillbringa en massa tid med familj och vänner finns det ett litet stilla kaos som äter sig in och får kroppen att darra. Min ångest besegras allra bäst med inrutade dagar och fötterna stadigt på vardagens jord och det är en utmaning att få sommar och semester att handla om just det.

Jag känner rädslan blandas med mitt blaskiga kaffe samtidigt som molnen flockar sig från väster. Jag försöker att andas i fyrkant, förankrar mig på jorden och anstränger mig för att låta ångesten lyfta bort ur kroppen upp mot himlen. Det fungerar för en gångs skull riktigt bra och jag lyckas se med glädje på det som väntar, den tid jag ska få tillbringa med mina barn och min fru. 

Trädgården talar till mig.

Visst fan är det vackert ändå!

Förra veckan lärde sig min son att cykla. Det fanns något magiskt över det, när han helt plötsligt bad mig släppa honom och han trampade iväg på alldeles egen hand. Att kunna cykla... Jag antar att det är det jag åter behöver lära mig efter tre års sjukskrivning. Lagom till att sommaren nu börjat ska jag idag på ett första möte på den plats där jag ska arbetsträna. Det handlar om mer än att börja arbeta igen – det är också den stora uppgiften att våga vara i en frisk miljö och ett socialt sammanhang där annat än sjukdom upptar samtalen, uppgifterna och vardagen. Att våga vara frisk igen. Det kräver mod, men det har jag också byggt upp. Jag är redo.

Jag lutar mig bakom i solstolen på altanen. Luften runt mig blir ljummare hela tiden. Solen meddelar att allting kommer att ordna sig – att semestern kommer att bli vilsam och att arbetet – som faktiskt bara är just ett arbete – kommer att fungera på det sätt som det är tänkt. Jag tar en klunk av kaffet. Blaskigt måhända, men det duger. Molnen rör sig bortåt. Det doftar av sommar.

Jag andas och finns.

På väg framåt

Nyss hemkommen från ett rehabiliteringsmöte med en representant från grön rehab, min chef och en person från HR-avdelningen. Vi pratade om framtiden, och beslutade att jag från och med nästa vecka ska börja arbetsträna en förmiddag i veckan vid sidan av mina dagar på grön rehab . Min mage känns som en klump när jag tänker på det, utmattningen blir synlig igen i en hemsk trötthet och mina fingrar darrar till för att meddela att den paralyserande ångesten ligger och lurar bakom hörnet. Samtidigt fylls jag av ett försiktigt hopp- som en mörk tavla där ljuset kikar fram i ena hörnet och kastar sina tveksamma men halvskarpa strålar in mot tavlans mittpunkt. Livet fortsätter framåt, sedan kanske bakåt en liten tid, för att åter vända i en rörelse vidare. Jag är på väg nu, efter tre års frånvaro från arbetslivet. Ändå har det inte varit stillastående år, utan snarare år av tätt sammanslingrande och livsomvälvande händelser.

Under de här tre åren har jag fått en dotter, en underbar liten varelse med ljusa lockar och stora klarblå ögon. En nyfiken vinglande godbit som precis har börjat prata på allvar.

Under de här tre åren har min son växt från en två år gammal bebis till ett fem år gammalt barn med intressen, kompisar och en egen fast förankrad vilja. Ett under av klokhet och av sprudlande nyfikenhet på livet.

Under de här tre åren har vi hunnit smycka och ta hand om vårt hus och vår trädgård som var alldeles övergivna när vi först kom dit. Vi har satt vår prägel på dem och berättat att här kommer vi fortsätta att bo och leva våra liv.

Under de här tre åren har jag gjort en resa från en total oförmåga att hantera stress och krav till att vara en mer och mer fungerande make och pappa som försiktigt närmar sig arbetslivet. Jag har äntligen vaknat igen ur den sega dvala som varit min sjukdom.

Slutligen; under de här tre åren har jag lärt mig mer om mig själv och om livet än under någon annan period i mitt liv.

Min poäng är inte att åren mest har varit ljusa, men att vi utvecklas och förändras även i tunga tider där det känns som att tiden står stilla. Livet är alltid - precis alltid - i rörelse. Jag har gått igenom två kolsvarta depressioner, svävat mellan liv och död, begravt mig själv i skuld och oro, men trots det hela tiden transporterats framåt i det som är livet. Delar av de onda sakerna finns kvar, men mycket är nu ersatt av en nervös nyfikenhet på vad som ska komma. Jag rör mig, in i det okända, nya, otäcka och spännande, där jag numera är en aktiv deltagare.

Det är inte utan att jag känner mig lite stolt.

Hej igen ångest

En vecka fylld av kaos, sorg och vilsenhet. Du är tillbaka igen, du som trycker i bröstet, accelererar andningen och får mina fingrar att skaka. Livet har varit ljust de lugna veckorna då du varit bortblåst, men mörknar igen, blir ett svart hål fyllt med lera.

Ångest är ditt namn, och du står för allting som jag avskyr. Du får mig att bli så disträ att allas ord studsar mot en överfylld hjärna och försvinner ut i den tomma luften. Du får mig att vara rädd för att bli inlagd på sjukhus, rädd för att slå sönder väggarna, rädd för att koka över. 

Rädd för att dö.

Tankarna snurrar och du byggs på hela tiden. Jag är stressad över allt som måste göras. Jag är utmattad, utslagen, utanför det friska. Jag undrar vad andra tänker om mig, överanalyserar varje ord som sägs, tänker irrationellt och självkritiskt.
Utan dig är jag som vem som helst. Jag sjunger, pratar, lever. Sedan kommer du på besök och gör dig hemmastadd bland blodkärl, ben och hud. Hur vågade du gifta dig med mig utan att ens fråga? Ett hårdhänt tvångsäktenskap i en inre värld där ohälsa regerar.

Jag önskar att så att jag slapp dig, att du lät mig vara ifred. Samtidigt vet jag att jag är långtifrån ensam. Du attackerar människor till höger och vänster som att du vore både kung och president på en och samma gång.
Låt oss vara ifred, snälla!

Nu känner jag hur du kämpar i mitt bröst för att snärpa sönder det som en knuten soppåse. Jag försöker att andas lugnt och låta din kamp vara förgäves. Jag tappar fokus, hyperventilerar, förlorar.
”Hälsa på ångesten” säger min terapeut. ”Låt den vara där bara, som en gammal vän som du inte ger någon näring eller utrymme alls utan som bara svävar runt dig utan att kunna komma in”.
”Hej.” säger jag. Du svarar inte, lyssnar inte, kryper in under skinnet och börjar pulsera. ”Hej!” försöker jag igen. Du är bara tyst och svarar med ett kaosartat kroppsspråk.

Ibland försvinner du i perioder och lämnar mig ifred. Om det denna gång är i morgon, om en vecka eller en månad vet jag inte, men du ger mig alltid en paus vartefter. Sedan ligger du där bakom hörnet och väntar på rätt tillfälle att åter göra entré.
En dag kommer jag att vinna över dig. Jag bygger min rustning lite starkare för var dag. När du till slut bara förmår att studsa mot min kropp kommer jag hälsa på dig igen. ”Hej, minns du mig? Det var i mig du bosatte dig med jämna mellanrum. Du har ingen plats längre. Ta ditt kaos och virrvarr och tyna bort i den klara luften.”
Det är jag som en dag till slut kommer att stå med rak rygg och vara din överman.
Tills den dagen får vi samsas om den sargade kroppen och utkämpa slag efter slag.

”Hejdå ångest. Tyvärr ses vi nog snart igen.”

Ärrade minnen

Jag sitter och njuter i den efterlängtade majsolens strålande sken. Runtomkring mig hörs en kakafoni av fågelkvitter som tillsammans med trafikens brus bildar en helhet av stad och natur. Jag känner efter, studerar min omgivning och håller mjukt om min kappekopp. Min blick fastnar på ett ärr mellan två fingrar, resultatet av när jag som tioåring sprang rakt igenom en glasdörr under en semester i Kungälv. Jag har skadat mig många gånger, men om det är jag knappast ensam. Vi har alla ärr som berättar vad vi varit med om. Vanligtvis har de med sorger och smärta att göra, men kanske kan de ibland även hjälpa oss att minnas lyckliga episoder av våra liv. Vissa ärr är osynliga, ligger och skrapar innanför huden och förmedlar något i det dolda. Andra ärr är synliga, nästan lysande, som skrikande streck av ljus i en kolsvart natt. Det är där jag ibland befinner mig, mitt bland streck och skador, sökandes efter vägar innehållande kraft och vilja istället för skam och otäcka minnen.

Jag tänker på min kropp från huvudet ner mot fötterna.Mitt ärrade ögonbryn berättar om smärtan den gång jag som ettåring föll i farmor och farfars stentrappa, men är också ett lysande minne av julfiranden och sommarmiddagar i deras vackra och lantliga hus.
Mitt hopsydda knä skänker minnen av när jag som sjuåring gick på simskola och fastnade i en trasig kakelplatta. Samtidigt får det mig att komma ihåg dagar av lycka på badhuset, en plats där det gick att leka tills energin var tömd och det enda som återstod var en matt men vilsam kropp.
De hundratals strecken på mina armar vittnar om en tid då allt var tillåtet för att överleva. De säger något om desperation, tvång och självförakt, men också om hur det enda sansade jag hade kvar var kontrollen över mina ärr och skador.
Mina många brännskador och hudtransplantationer säger allt om hur förgängligt livet är, men också om hur det mot alla odds går att komma tillbaka oavsett sorger, skador och krossade drömmar.
Slutligen säger de två prickarna på mitt bröst, resultatet av en livsuppehållande central venkateter, att livet pågår oavsett om du är vaken eller inte. Prickarna skrämmer mig, skickar mig ofta tillbaka till den känslomässiga bergochdalbanan under en lång tid på sjukhus, men skänker också det kärleksfulla minnet av hur mitt liv bevarades av fantastiska människor som väntade tålmodigt tills den dag då jag äntligen fick vakna.

Solens strålar slår mot kaffekoppens porslin, och bildar strimmor av skimrande ljus, fjärran från sår och sorger. Jag bär numera oftast mina ärr med rak rygg och med en stadig blick mot framtiden, och önskar innerligt detsamma till mina medmänniskor, vare sig deras märken är synliga för omvärlden eller inte.

Läget lugnt på västkusten

Det händer inte mycket på bloggen just nu och det kan jag inte tolka som annat än positivt. Det mesta av (mitt) skrivande förutsätter någon form av lidande så uppenbarligen mår jag riktigt bra för tillfället. Jag håller mina rutiner, går min vanliga lilla promenad regelbundet, äter en välsmakande frukt om dagen, lär mig om tomatplantans inre liv på grön rehab, berättar gammaldags sega sagor för barnen och borstar två gånger dagligen mina tänder med perfekt precision. Så ler jag ibland också, skrattar till och med. Livet är bra fint trots allt.

Min fru

Jag var ute och åt på restaurang med min fru i helgen. Det är fint att få stunder tillsammans utan stojande barn och rutinsvallande kvällar, att få mötas genom blickar, kramar och gemensamma ord. Min fru är mitt allt, och jag tror och hoppas att jag är hennes. Man älskar sina barn över allt annat brukar man säga, och det är så klart sant, men utan min fru hade jag inte haft mina fina barn. Och utan min fru hade mina barn med stor sannolikhet inte haft någon pappa kvar i livet. De senaste elva åren har hon alltid funnits där för mig, och någon mer lojal är svårt att hitta. De svåra perioderna har inte särat på oss, utan tvärtom fört oss närmare varandra.

Fyra månader av våra år tillsammans har jag varit inlagd på sjukhus, och inte en sekund av denna tid har gått utan att hon varit min kärleksfulla följeslagare. När jag sett hur många medpatienter famlat i mörkret i ensamhet har jag förstått hur lyckligt lottad jag är och har varit. Hon fanns där och höll min hand när jag vaknade upp efter fem dygn i respirator, som följden av en svår olycka där jag var millimeter från döden. Hon fanns vid min sida och tog hand om våra barn på egen hand när jag var så deprimerad att jag inte ville leva längre. Hon stöttade mig och gav mig hopp när ångesten dånade så högt att jag inte förmådde höra någonting annat än hennes röst.

Hon är min bästa vän, och den finaste fru man kan tänka sig.
Hon är lugn, varm och godhjärtad men kan också ha ett häftigt humör.
Hon är principfast och tydlig men kan också vara obotligt envis.
Hon är en underbar mamma till våra barn.

Hon är en trygg hamn i en stormande värld.

Jag kommer alltid att vara evigt tacksam över att jag träffade henne.

Grön Rehab, del III

Åter på grön rehab, på dagens schema en lång naturpromenad. Vi stannar efter någon kilometer och blir tillsagda att skrika ett vårskrik, att öppna våra lungor och låta luften fyllas av vokaler. Någon räknar; ett, två, tre – skrik! Alla i kör; AAAAHEEEEIIIIIAAAAAH!!! Det är en märklig syn att se en rad medelålders kvinnor skrika rakt ut, och det är en minst sagt konstig känsla att befinna sig mitt ibland dem och göra likadant. Skriket, som antagligen ska kännas skönt, fastnar i min hals och blir en kvävande gröt.

När jag var yngre och led av mycket svår ångest prövade jag ett par gånger skrikandet som metod för att stilla allt det onda. Jag gick ut långt i skogen, ställde mig på en hög punkt, knöt mina nävar och lät mina av rök nedsotade lungor väsa ut ett vrål som skulle tömma hela kroppen. Skrikandet raderade mina minnen, mitt nu och min framtid – men den svällande ångesten lät sig inte röras utan satt kvar, i bröstet, i extremiteterna, i huvudet. Mitt tomma vrål hjälpte mig inte, jag var fortfarande uppfylld av min ständigt skoningslösa ovän.

Att skrika är nog helt enkelt inte min melodi, varken då eller nu. Jag väljer att viska istället. Tyst, riktigt försiktigt, skickar jag fram mina ord; ”Kom då, du isande oro. Försök besegra mig om du kan. Aldrig att du vinner över mig igen.” Jag känner efter. Pulsen är lugn, kroppen avslappnad. Sekunder blir till minuter. Plötsligt får jag svårt att andas. Händerna krampar.

Kampen mot ångesten fortsätter.

Om självskadebeteende

När jag var yngre led jag av ett intensivt och allvarligt självskadebeteende. Det började med små rispor men accelererade snabbt till djupa sår. Jag upplevde att jag var maktlös inför min ångest och ville flytta smärtan någonstans, transportera hatet jag kände för mig själv till något som syntes och kändes.

Lite om vad självskadebeteende är;

Antalet personer som skadar sig själva har växt, framförallt i gruppen 16–24 år. Det kan finnas många olika anledningar till att man skadar sig själv, och ingen person är den andra lik. Gemensamt för de flesta är dock att självkänslan och upplevelsen av ens eget värde är lågt. Ofta upplever personen ensamhet, kraftig ångest och depressiva känslor. Skadandet blir ett sätt att försöka ta kontroll över sitt mående. När allting annat i livet känns vilset kan självskadandet ge personen något konkret att hålla fast i. Likaså lindrar skadandet av den egna kroppen ångest tillfälligt, i likhet med till exempel alkohol. Endorfiner frigörs i kroppen och man kan uppleva ett lugn som inte går att finna någon annanstans. Det är bland annat detta som skapar beroendet, och gör att livet mer och mer uppfylls och styrs av självskadandet. Tillfredsställelsen ersätts dock snabbt av ökad ångest, som kräver nya skador - mera mera mera.
Jag upplevde att jag var tvungen att skada mig själv hårdare och hårdare, svårare och svårare. Jag ville inte dö, jag visste bara inte hur man gjorde för att leva, och självskadandet – rakbladen, knivarna, glasen – blev den enda kompassen. Var jag än befann mig, om det så var inom psykiatrin, hemma eller på stan, så fann jag sätt att skada mig själv på.

En spridd bild av självskadebeteende är att det är ett sätt att få uppmärksamhet. Visst kan det vara så, men varför ska det i så fall användas för att skuldbelägga personen? När alla andra vägar upplevs uttömda för att människor runt en ska se, förstå och agera, kanske de fysiska såren blir det enda sättet att berätta om sitt inre. Det blir ett sätt att säga att man nått vägs ände och att man behöver någon eller något som kan rädda en från sig själv. 

Det finns lika många vägar till att sluta med självskadande som det finns anledningar till att skada sig. För mig bröts beroendet när jag blev inlagd på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning, där inga ägodelar var tillåtna. Abstinensen var stor till en början men avtog relativt snabbt. Jag förstod att jag kunde existera även utan straffandet av min kropp. Det går att räkna på tio fingrar de gånger jag skurit mig själv efter denna period i mitt liv. Så fungerar det inte för alla, men det gjorde det för mig. Ändå kan jag i perioder av dåligt mående fortfarande uppleva att det suger i huden, att den längtar efter att bli tillfredsställd av något som förstör den, som ger blödande sår, och som konkretiserar allt det abstrakta och skrämmande som cirkulerar i huvudet. Jag tror att jag kommer att uppleva detta under resten av mitt liv, men är fullständigt säker på att jag aldrig kommer att skada mig själv igen. Jag vann matchen, och är nu helt fri. Tyvärr följde i mitt fall istället många år av livsfarligt riskbeteende, men det är en helt annan historia.

Vi måste våga prata om självskador, och vi måste ha modet att möta det när vi ser det. Om du stöter på en människa som skurit sig, bränt sig eller på andra sätt skadat sig själv, våga fråga! Våga lita på att självskadan, utöver att straffa sig själv eller lindra ett beroende, också är ett sätt att kommunicera på. Att personen vill ha en axel att luta sig mot, någon att hålla i handen, och om inte annat i alla fall en röst som viskar att det onda en dag kommer att gå över.

Flugvikt

År 2014. Jag minns.

I rummet intill mitt ligger en ung man, kanske runt 25 år, spenslig men med seniga synliga muskler. För ett år sedan förlorade han SM-finalen i flugviktklassen i boxning. Nu ligger han är. Livets förbannade vägar äro outgrundliga. Jag har sett honom göra armhävningar och situps varje morgon innan han sjunker in i ett fruset läge och kryper under täcket. Sedan ligger han där, timme ut och timme in. Undrar om han, precis som jag, undrar var livet tog vägen. Han är boxare men kraften i honom verkar ha runnit av, torkat bort, försvunnit. Ibland kommer hans mamma på besök. Då går de till soffan i allrummet, han lägger sig ned med fötterna i hennes knä, och hon masserar hans fötter i stillhet. En tå i taget, ett hålrum åt gången.
Det finns något så vackert, så sorgligt, i hela scenen, att det inte går att sätta rättvisa ord på det.

Självkänsla

Nyss hemkommen från Grön Rehab, idag gruppsamtal om självkänsla. Någon sa att den resan vi gör, och alla möten med nya människor och nya situationer, är en erfarenhet minst lika värdefull som vilken enastående karriär som helst. Och även om det är svårt att se ibland så kanske det ligger något i det. Tänk om min vilsna resa genom vita korridorer faktiskt har gjort mig till en starkare och modigare person.

Under mina sex sjukhusinläggningar på grund av psykisk ohälsa har jag träffat fler patienter än vad många gör under sin livstid. Alla har de haft en egen historia att berätta, en historia om olycka i nuet men inte sällan lycka i sitt tidigare liv. Det har funnits mörka hinder men också frön av hopp. Jag har förändrats av alla dessa möten, det är omöjligt att inte göra det. Jag har mött mig själv genom deras ögon, och jag har nåtts av insikten att det inte är så mycket som skiljer oss människor åt. Vi har alla drömmar, sorger, relationer och en längtan efter trygghet och kärlek. Vi försöker alla leva vårt enda liv så gott det går. För vissa är det lite tuffare än andra, kanske på grund av sin uppväxt, sin genetiska disposition eller traumatiska händelser.

Det är nog inte alltid så viktigt varför vissa av oss hamnar där vi hamnar, utan det betydelsefulla är den allmänmänskliga viljan att få må så bra som möjligt. Det enda verkligt viktiga valet står mellan att ge upp och att kämpa, och trots alla mina möten har jag fortfarande inte träffat en människa som i grunden önskar att släppa taget om det lilla men lysande hopp som finns längst bort i den nattsvarta tunneln. Ja, jag har förändrats av alla dessa människor och av de kritvita väggar och tak som ramat in dem och mig. Och kanske är det, i alla fall ibland, erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan, möten som gjort mig mer trygg i vem jag är och hur jag vill betrakta människorna och omvärlden. När jag når den punkten att jag fullt ut kan förlika mig med min historia, är det kanske just dessa erfarenheter som kan lägga grunden för en stabil, tillåtande och trygg självkänsla.

Att vara förälder

Min lille femåring ramlade på asfalten igår och slog upp haka, kind och läpp. Hela han ser så medtagen och sliten ut, som att han har levt ett hårt liv trots sin låga ålder. När jag ser på honom värker det något fruktansvärt i magen, jag känner allt det han känner och lite till. Jag vill bara laga honom, trösta honom, göra allting bra igen.

När jag känner på det här sättet går mina tankar till mina föräldrar och allt de fått vara med om kring mig. De har fått bevittna och uppleva mina upprepade depressioner, mitt svåra självskadebeteende, mitt livsfarliga risktagande och olyckan som var millimeter från att kosta mig livet. Jag kan nog aldrig förstå de sår som jag gjort i dem, även om magvärken min sons skador ger mig kan ge en minimal hint. Jag hoppas att de vet att jag är dem evigt tacksam för att de har orkat stå vid sidan, stöttat mig allt de kan och alltid varit fullkomligt närvarande.

Nu ler min pojke lite med sin spruckna och svullna läpp, och jag anar ett uns hoppfullhet i hans ögon. Jag kommer aldrig någonsin att lämna honom. Ibland skrämmer det mig lite, men oftast fyller det mig bara med tacksamhet över att jag fått något så meningsfullt att bry mig om att allting annat bleknar i jämförelse. Om ett par timmar ska vi gå med honom till tandläkaren och till jourvårdcentralen. De kan laga små delar av hans skador med sina instrument. Det jag kan göra är att hålla om honom, nu och för alltid.

Grön Rehab, del II

Dag tre på Grön Rehab. 
Varit där i tre timmar för att därefter sovit i drygt två. Lång väg att gå, men nu finns det åtminstone en kompass att följa, och på köpet lär jag mig saker om viktiga ting som svalört, vinbärsbuskar, sparvar och groddar. Dessutom har jag idag provat Qui-gon, och då låtsats vara en trana i en halvtimme. Sedan flög jag hem med en imponerande vingbredd.
Om allt detta gör mig friskare återstår att se, men att det stärker min bildning inom natur och kinesiska rörelsemönster är ett som är säkert, likaså att jag får rutiner att fylla dagarna med. Mer info om den spännande utvecklingen kommer inom kort.